Länsstyrelsens dilemma

Karl Grunewald

Länsstyrelserna skall både uppmuntra och hota kommunerna. Det ställer stora krav på konsulenterna.

Det är inte lätt att vara beslutsfattare och kompis på samma gång. Handläggarna på länsstyrelserna har tvingats in i en svår situation - de ska både skriva fram tunga sanktionsavgifter och samverka med kommunerna. Det hade kanske kunnat överbryggas, särskilt som böter trots allt är relativt sällsynt, om det inte hade varit för att man så ofta har olika grundsyn - kommunen och länsstyrelsen - på det berättigade med LSS som en rättighetslag.

Solidariska med syftet

Länsstyrelsens tjänstemän är skyldiga att solidarisera sig med syftet med LSS - denna grupp medborgares behov skall prioriteras framför andras behov - medan chefstjänstemän och förtroendevalda i kommunerna uppenbart har en ambivalent hållning till detta. Denna blev tydlig när många landsting och kommuner helt enkelt struntade i domstolarnas beslut. Och den förstärktes av Kommunförbundet som - istället för att stödja kommunerna i hur de ska kunna verkställa LSS - välte bordet över ända och krävde att staten ska överta hela kostnaden.

De flesta kommuner visar nu ett påtagligt ointresse för LSS. Se bara på hur kompetensen har sjunkit hos personalen på alla nivåer och hur dålig man är på att samarbeta med andra samhällsorgan och myndigheter i sin planering. Och hur många kommuner har - som det föreskrivs i 15 § i LSS - fortlöpande följt upp vilka som omfattas av lagen och vilka behov av stöd och service som dom har? Hur många har informerat allmänheten - och de enskilda också för den delen - om mål och medel för verksamheten enligt LSS?

Dessa uppgifter om inventering och information lämpar sig för övrigt utmärkt att "lägga ut" på handikapporganisationerna. En del har gjort det, de flesta "orkar inte med" varken det ena eller andra.

God psykologi och pedagogik

Denna åtskillnad mellan riksdag och förtroendevalda på lokalnivå om hur man ska komma närmare målet, om delaktighet och jämlikhet för funktionshindrade, är allvarlig. Den avslöjar att det inte alls är så att solidariteten med de funktionshindrades behov genomsyrar befolkningen. För många funktionshindrade är detta ingen överraskning så som de måste kämpa för sina rättigheter. Däremot borde det vara en chockupplevelse för ansvariga i regering och riksdag. De borde förstå att det inte räcker med att bli överens om en progressiv lag, den måste även åtföljas av god psykologi och pedagogik för att kunna genomföras. Det har regeringen försummat.

Att vägra verkställa ett domslut kostar numera stora pengar. Det märks att kommunerna på olika sätt försöker förhindra att få domslut som går emot dem. Samtidigt är trycket stort på kommunerna att inte fortsätta bevilja en insats som inte kan verkställas inom rimlig tid.

Ulla Essén vid Länsstyrelsen i Stockholm skriver i en intressant uppsats i Socialstyrelsens skrift Villkor för kommunal planering och statlig tillsyn (se sidan 11) att detta leder till en uppenbar risk för att den enskilde kommer att utsättas för en förhandlingssituation. "Man helt enkelt försöker få personen att förstå att kommunen har svårt att få fram bostäder och att det inte finns någon annan råd än att vänta. På så vis sätts inte den enskildes behov i främsta rummet, som lagstiftaren avsett, utan kommunens dåliga planering och/eller ekonomi blir styrande."

Förtroendet hos kommunerna minskar

Ulla Essén tar även upp det skärpta läget för länsstyrelserna med anledning av deras skyldighet att anmäla trotsande kommuner till länsrätten å ena sidan och å andra föra en dialog med dem om deras planering av i första hand bostäder. Det blir svårt att upprätthålla en konstruktiv dialog med dem med denna spännvidd mellan bestraffande och rådgivande. Konsekvensen kan bli att kommunerna undviker att ta kontakt med länsstyrelsen. Förtroendet för denna ser ut att rasa, åtminstone i denna inledande fas, skriver hon.

Förtroendet hos brukarna ökar

Men hos brukarna är förhållandet det motsatta. Där upplever man länsstyrelsen som en bundsförvant, menar Ulla Essén. Ett bra sätt, skriver hon, är att använda sig av brukarorganisationernas länsföreningar vid planeringen av tillsynen, vid bedömningen av resultaten och vid spridningen av resultaten. Och hon fortsätter: "Tanken med detta är att deras roll både skall kunna stärkas och tydliggöras så att de i fortsättningen blir kommunernas naturliga samarbetspartners och inte bara medborgare som pliktskyldigast skall informeras."

Detta låter utmärkt, men hur ofta förekommer en sådan samverkan?

Länsstyrelserna har enligt LSS ansvar för att verka för att landsting och kommuner planerar för framtida stöd- och servicebehov. Socialstyrelsen anger att det brister i sådan planering i många - de flesta? - kommuner. Ofta underlåter man att planera tillsammans med andra enheter inom kommunen, främst byggnadsenheten.

Inte heller samverkar man med kommunens handikapporganisationer, som borde kunna tillföra planeringen betydande erfarenheter. Istället informerar man handikapprådet i efterhand. Här borde organisationerna kräva en annan tingens ordning, helt i linje med vad som LSS föreskriver om samverkan med dem.

Länsstyrelsen på skolbänken

Socialstyrelsen har gett ut en sammanställning av föreläsningar och examensarbeten från en 5-poängskurs som hölls hösten 2002 vid Stockholms universitet. Kursen riktade sig till länsstyrelsernas socialkonsulenter med anledning av dessas nya uppgifter att samverka med kommunerna om deras planering och utfärda sanktioner vid domstolstrots.

Det blev lärda föreläsningar med mycket teori av fem akademiker. Deltagarnas examensarbeten är desto tillgängligare. Här ges värdefulla inblickar i både kommunernas och länsstyrelsernas problem och dessas lösningar. Helt klart är att länsstyrelserna nu kommer att kräva inventeringar av behoven i kommunerna och en systematisk planering av främst bostäder. De andra insatserna såsom kontaktpersoner och ledsagare nämns tyvärr inte.

Karl Grunewald

Att läsa:

Villkor för kommunal planering och statlig tillsyn. 228 sid. Socialstyrelsen. Artikelnummer 2003-124-5.

Kundtjänst tel 08-779 96 66.

E-post: socialstyrelsen@strd.se Pris 127 kr. Rapporten kan också laddas ner gratis från Socialstyrelsens hemsida: www.sos.se

Få som klagar

Under år 2002 behandlade länsstyrelserna 441 klagomål från klienter/brukare och anhöriga vad gäller omsorger om personer med funktionshinder. Dessutom inkom ett mindre antal klagomål som skickats över till kommunerna för bedömning.

Det betyder att antalet klagomål på ett år ökat med 34 %!

Man räknar med att 70 000 personer med funktionshinder får omsorger, varav 20 000 med stöd av socialtjänstlagen och 50 000 med stöd av LSS.

Det innebär att det inkommit 6 klagomål per tusen klienter/brukare.

I landets 21 länsstyrelser finns det 140 socialkonsulenter. I kommunernas socialtjänst arbetar ca 240 000 personer.

Länsstyrelsernas kostnader för tillsyn motsvarar ca en halv promille av socialtjänstens sammantagna utgifter

Karl Grunewald

Att läsa:

Socialstyrelsen, länsstyrelserna. Social tillsyn 2002. Artikelnummer 2003-109-12. Kundtjänst tel 08-779 96 66.

E-post: socialstyrelsen@strd.se Pris 85 kr. Rapporten kan också laddas ner gratis från Socialstyrelsens hemsida: www.sos.se