Artikel från Intra 3/2002.

Barnombudsmannen engagerar sig

Av Karl Grunewald

FN:s barnkonvention har antagits av Riksdagen. I den betonas att inga barn får diskrimineras, att barnens bästa ska sättas i främsta rummet och att alla barn har rätt till liv och utveckling. Självklart gäller detta även barn med funktionshinder.

Nu har Barnombudsmannen, BO, frågat barn och deras föräldrar hur de har det. 380 barn i åldrarna 10-15 år och 190 av deras föräldrar har svarat. De som tillfrågats är barn med rörelsehinder, neuro-psykiatriska syndrom, hörselskador och synskador. 16 % av dem går i grundsärskola, men dessa särredovisas inte. De flesta barn med svåra funktionshinder - de som går i träningsskola - har alltså inte tagits med. Det måste väl ändå betecknas som en grav diskriminering - just det som BO är till för att bekämpa!

Regeringen har sedan fått en hel lista på förslag på förbättringar från Barnombudsmannen. Det rör sig dels om allmänna förbättringar och dels sådana som är direkt inriktade på handikapplagen, LSS.

BO:s allmänt inriktade förslag:

1. Kommunerna bör öka sina insatser för barn och ungdomar med funktionshinder. Statliga bidrag bör innehålla krav på tillgänglighet för funktionshindrade.

2. År 1998 började en ny lag om färdtjänst att gälla. Vägverket har utvärderat den och föreslår en förändring "för att stärka barnets rätt till en fungerande och enhetlig basstandard". BO stöder detta förslag och vill dessutom att färdtjänst ska kunna beviljas för fritids- och idrottsverksamheter utan någon begränsning.

3. Myndigheter bör få ett ökat ansvar för att stödja syskon till funktionshindrade barn och ungdomar med bl a gruppverksamhet.

4. En tillförlitlig statistik om barn och ungdomar med funktionshinder bör "tas fram". En hel årskull skulle exempelvis kunna kartläggas återkommande i samband med någon annan studie. (Behovet av en sådan statistik är otvetydlig, men samtidigt vet var och en som försökt, hur omöjligt det ter sig med hänsyn till mängden av data, avgränsning och sekretess. Konstigt att inte BO med alla sina resurser har kunnat ge regeringen ett bättre tips på hur det skulle gå till.)

BO:s förslag om LSS:

1. BO ser positivt på LSS, men anser att man i den centrala statistiken noga borde följa utvecklingen av antalet avslag och beviljande av ansökningar om sådana insatser. Det är oacceptabelt att inte alls höra barnet eller den unge då en utredning om en insats görs.

2. Det är en klar nackdel att de flesta kommuner inte har utvecklat riktlinjer för hur LSS ska tillämpas. Det har inte heller genomförts någon utbildning för LSS-handläggare. Dessvärre har Socialstyrelsen inte heller reviderat sina Allmänna Råd sedan lagen trädde i kraft 1994.

3. Korttidsvistelse i ett korttidshem, i en stödfamilj, på ett läger eller för att delta i en kurs ska ges antingen för att bereda anhöriga avlastning eller för att barnets ska få ett miljöombyte - så står det i lagen. Nu menar BO att man, innan beslut fattas om insatsen, ska ta ställning till om det är bra för barnet. BO framhåller särskilt att små barn som har svårt för miljöombyte inte bör beviljas korttidsvistelse under förevändning av att föräldrarna behöver avlastning. (Det tycker jag låter konstigt! Menar BO att föräldrarna verkligen skulle vilja lämna bort sitt barn om dom vet att det inte är bra för det? Lösningen ligger naturligtvis i att insatsen beviljas för både föräldrarna och barnet.)

4. BO anger att lagens föreskrift att funktionshind-ret ska vara varaktigt leder till att små barn ofta inte får personlig assistans. Samtidigt är det viktigt med tidiga insatser. LSS bör justeras så att lagen på ett bättre sätt tar hänsyn till barnets ständiga utveckling. (Hon nämner inte övriga insatser och inte heller att kravet på varaktighet inte gäller för utvecklingsstörda!)

5. All personal som arbetar med barn och ungdomar bör omfattas av registerkontroll. Den bör även omfatta avlastningsfamiljer och privat verksamhet.

6. Länsstyrelsen bör ha ett tillsynsansvar även för privatanställda personliga assistenter.

7. "Någon befintlig struktur i samhället" bör få ansvar för att möta funktionshindrade barns och deras föräldrars behov av råd, information, stöd och hjälp. Dessutom behövs det en bättre samordning mellan huvudmännen och mellan alla olika insatser som barnet får. Rätten till en individuell plan används alltför sällan. Huvudmännen borde åläggas att upprätta en sådan plan. (Bortsett från behovet av samordning är väl detta det mest ogenomtänkta förslaget av BO. Hon tycks vara ovetande om rätten till rådgivning och annat personligt stöd och om den utredning som pågår om den. Likaså om kommunernas informationsplikt enligt paragraf 15. Visserligen är det väl den minst använda paragrafen av alla, men "den befintliga strukturen i samhället" finns, liksom ansvaret.)

BO redovisar inte underlaget för sina förslag om LSS. Det är naturligtvis en svaghet. Värre är att en del av dem är så ogenomarbetade. Det minskar trovärdigheten.

Läs mer:

Rapport från barnens myndighet. Barnombudsmannen 2002. 144 sidor. Gratis. Box 22 106. 104 22 Stockholm. Fax 08-654 62 77.