Namnlös sida

De flesta personer med begåvningshandikapp är psykiskt friska precis som de flesta andra. Men tyvärr är det många – alltför många – som lider av psykisk ohälsa. Det beror oftast på en kombination av hjärnskada och brister i såväl omsorg som förståelse, som många möter under uppväxtåren. Ängslan, ångest, depression och aggressivitet är de vanligaste symtomen. De som har grava hjärnskador har en benägenhet att utveckla psyko-organiska syndrom av olika art, som man sällan ser inom psykiatrin. De med mindre omfattande hjärnskada är uttalat stresskänsliga.

Den stora sårbarhet för psykisk ohälsa som personer med utvecklingsstörning har, ställer speciella och ibland extrema krav på känslomässig anknytning och rätt anpassad stimulans livet igenom. Det är bl a den vetskapen som är orsak till att numera praktiskt taget alla barn får växa upp med sina föräldrar upp till tonåren. Resultatet blir tryggare ungdomar och vuxna. Att som vuxen få bo i eget rum och få en individuellt anpassad omsorg har även det minskat svårighetsgraden av psykisk ohälsa, men fortfarande lider alltför många av sådan. Ofta rör det sig om personer som tillbringat många år på vårdhem eller specialsjukhus.

Carina Gustafsson, forskare i Uppsala, har visat att över 30 % av de vuxna visar symtom på psykisk ohälsa. Motsvarande siffra i normalbefolkningen beräknas till 15 %. I tre grupper med tillsammans 296 vuxna utvecklingsstörda fann hon att de vanligaste symtomen, i procent av samtliga, var följande: (Spännvidden visar variationen mellan de tre grupperna.)

Krisreaktioner 14 - 28 %
Aggressivitet 11 - 16 %
Självskadande beteende 4 - 10 %
Depressiva symtom 7 - 13 %
Psykossymtom 4 - 7 %

I sin forskning blev Carina Gustafsson alltmer förvånad över hur okunniga läkarna är om dessa problem. De står ibland handfallna och hänför problemen alltför lätt till själva begåvningshandikappet. Ungefär halva antalet av dem med psykisk ohälsa får psykofarmaka, allt för många får tunga mediciner, som i vanliga fall skrivs ut mot schizofreni. Eftersom begåvningshandikappade ofta missförstås av psykiater såväl som av allmänläkare, leder det till felaktig medicinering. Personer med utvecklingsstörning reagerar ofta annorlunda på psykofarmaka och drabbas inte sällan av allvarliga biverkningar så att deras förståndsförmågor försämras. Därigenom får de ännu svårare för att berätta om hur de känner sig. Biverkningarna kan t. o. m. ge större ohälsa än den som skulle mildras! Lika illa är det när personer får samma tunga medicin i åratal utan föreskriven omprövning. Det borde vara straffbart!

Carina Gustafsson slutsats är att habiliteringsteamen måste utgöra det primära stödet för dem med psykisk ohälsa och att dessa måste samarbeta intimt och systematiskt med läkarna. Enbart medicinering utan psykosociala och psykologiska insatser strider mot beprövad erfarenhet.

Kommunerna måste också ta sitt ansvar. Ibland är det nödvändigt att skapa boendeformer med ett utökat stöd för denna grupp.

Läkarna måste få bättre utbildning om begåvningshandikappade och deras speciella reaktionsmönster. Socialstyrelsen måste utarbeta program för regelbunden hälsokontroll och varje gruppbostad måste ha en ”egen” läkare på vårdcentralen.