Artikel i Intra 1/1999.
FUBs ordfšrande Anna Lena Krook har arbetat som vŒrdlŠrare sedan 70-talet. Hon Šr bekymrad šver framtidens personalsituation inom handikappomsorgen.
Katastrofal personalsituation inom kort!
Om vi inte gšr nŒgot
snabbt kommer personalsituationen inom handikappomsorgen att drastiskt
fšrsŠmras. Redan nu Šr den bedršvlig pŒ sina hŒll. Det hŠvdar vŒrdlŠraren och
ordfšrande i Riks-FUB Anna-Lena Krook i denna intervju.
Allt fŠrre sšker till omvŒrdnadsprogrammet och allt fŠrre gŒr ut gymnasiet med den nioveckors tillvalsutbildning som Šr inriktad pŒ arbete med utvecklingsstšrda. Samtidigt har mšjligheterna fšr dem som kommer in i handikappomsorgen frŒn andra hŒll att fŒ en grundutbildning, helt tagits bort. LŠgg dŠrtill att medelŒldern fšr dem som arbetar i handikappomsorgen Šr stadigt stigande, att stora delar av den nuvarande yrkeskŒren kommer att ha gŒtt i pension om 10-15 Œr och bilden av en annalkande katastrof ter sig inte šverdriven.
- Kanske gŒr det att fŒ outbildad personal "frŒn gatan", sŠger Anna-Lena, men utbildad och yrkesmedveten personal inom handikappomsorgen kommer att bli en bristvara inom nŒgra Œr. Och det kommer ytterst att drabba dem som Šr i behov av ett kvalificerat och engagerat personalstšd.
Sedan bšrjan pŒ 60-talet, dŒ de fšrsta vŒrdarinneutbildningarna startades i anknytning till de stora vŒrdhemmen, har utbildningsnivŒn bland dem som arbetar med utvecklingsstšrda varit stadigt stigande Šnda fram till mitten av 90-talet. Nu fšrsŠmras den i rask takt.
- Snart bšrjar det likna slutet av 70-talet. DŒ var andelen outbildade mycket hšg och personalomsŠttningen likasŒ, berŠttar Anna-Lena. SjŠlv kom jag som sjukskšterska i bšrjan pŒ 70-talet till Skarphagshemmet i Norrkšping. DŒ fanns det stora brister i personalens kompetens.
Efter att sjŠlv ha fštt en svŒrt fšrlossningsskadad flicka vidareutbildade sig Anna-Lena till vŒrdlŠrare.
- DŒ var det ett halvt Œrs grundutbildning (GPU)och sedan APY (anstaltspedagogisk yrkesutbildning) som gŠllde. De som hade praktik kunde sŒ smŒningom gŒ dessa utbildningar i en fšljd med full betalning. DŠrefter blev man vŒrdare och fick hšgre lšn och ett škat ansvar pŒ vŒrdavdelningarna. APY bytte sŒ smŒningom namn till PPU och en stor del av vŒrdarkŒren gick igenom denna utbildning.
€ndŒ var vŒrdarutbildningen en ŒtervŠndsgrŠnd.
- Jag blev mycket fšrvŒnad nŠr jag kom till vŒrdhemmen och upptŠckte att de flesta arbetsledare var mentalskštare. NŒgra var sjukskšterskor. Orsaken till detta var att det inte fanns nŒgon vidareutbildning fšr vŒrdare som ville axla ett škat ansvar. Arbetsledarna saknade fšr det mesta tidigare erfarenheter av arbete med utvecklingsstšrda. PŒ samma sŠtt var det med vŒrdlŠrarna. De var fšr det mesta sjukskšterskor utan erfarenheter av arbete med personer med utvecklingsstšrning. DŠrfšr har det alltid varit brist pŒ vŒrdlŠrare med inriktning pŒ utvecklingsstšrda.
Under 80-talet expanderade utbildningarna kraftigt. Det blev pŒ en del hŒll mšjligt fšr vŒrdare att, pŒ betald arbetstid, gŒ olika typer av vidareutbildningar. PŒ en del hŒll kunde man t o m lŠsa 20 poŠng pŒ hšgskolenivŒ pŒ kurser som var specialsydda fšr vŒrdpersonal. Man ordnade ocksŒ internutbildningar och fšrelŠsningsserier som betydde mycket fšr att hšja kompetensen. Samtidigt som utbildningsnivŒn pŒ de befintliga vŒrdarna hšjdes sŒ Šndrades ocksŒ gymnasieskolan sŒ att man dŠr kunde fŒ en grundlŠggande vŒrdutbildning med inriktning pŒ arbete med utvecklingsstšrda. OcksŒ arbetsledarutbildningen fšrbŠttrades successivt, dels genom olika internutbildningssatsningar och dels genom tillkomsten av fšrst socialpedagog-utbildningen och sedan den sociala omsorgslinjen pŒ hšgskolan. Eftersom šverhettningen pŒ arbetsmarknaden under slutet av 80-talet och bšrjan pŒ 90-talet ledde till svŒrigheter att rekrytera personal satsades det friskt pŒ olika uppdragsutbildningar och andra personalbefrŠmjande ŒtgŠrder. Skillnaden mellan dŒ och nu Šr att dŒ fanns de ekonomiska resurserna fšr att gšra detta.
Vid kommunaliseringen av de sŠrskilda omsorgerna var utbildningsnivŒn sŒledes relativt god. Men den trenden bršts, dels dŠrfšr att ekonomin fšrsŠmrades drastiskt och dels dŠrfšr att kommunerna inte visade nŒgot stšrre intresse av att bibehŒlla den relativt hšga kompetensnivŒn inom handikappomsorgen. PŒ vissa hŒll - som t ex Huddinge kommun dŠr jag sjŠlv arbetade anvŠnde man det utbildningsanslag som fanns med vid skattevŠxlingen till helt andra saker.
- Jo, sŠger Anna-Lena, kommunerna har intagit en passiv hŒllning, ja, man har ofta menat att behovet av utbildning och kompetens Šr šverdrivet. Det rŠcker ofta med lite "sunt fšrnuft" menar man. Och har personalen dessutom erfarenhet av barnuppfostran sŒ rŠcker det mer Šn vŠl. Bakom denna instŠllning finns en skrŠmmande okunnighet om utvecklingsstšrdas behov.
- PŒ mŒnga stŠllen lever felaktiga metoder och fšrhŒllningssŠtt vidare genom Œren. Har det en gŒng blivit fel frŒn bšrjan finns inte lŠngre nŒgra metoder att korrigera felen. Genom att utbildningsnivŒn sŠnkts och genom att ingen vidareutbildning ges fŒr man aldrig de influenser som skulle gšra en fšrŠndring mšjlig.
En annan "kommunal felsyn" Šr att man jŠmfšr handikappomsorgen med annan omsorg.
- MŒnga kommuner resonerar som sŒ, att personalen ska kunna jobba inom sŒvŠl Šldreomsorg och handikappomsorg som psykiatri (och ibland ocksŒ barnomsorg!). Man breddar kompetensen, sŠger man. I sjŠlva verket tunnar man ut den. Personalen fšrlorar sin specialkompetens och sitt yrkesmedvetande.
- Idag behšvs inte lŠngre nŒgon utbildning fšr att bli vŒrdare. DŠrmed har man ocksŒ definitivt fšrvandlat detta till ett underbetalt lŒgstatusyrke.
- Vid kommunaliseringen blev det viktigt att fšrsška definiera vad omsorgskompetensen egentligen bestŒr av, sŠger Anna-Lena. Denna speciella kompetens bestŒr till en del av den teoretiska kunskapen som bygger pŒ vetenskaplig forskning om utvecklingsstšrning. PŒ 70-talet bšrjar denna forskning vŠxa fram och har dŠrefter stadigt utvecklats. Det innebŠr att kunskapen om funktionshindret utvecklingsstšrning aldrig har varit stšrre Šn idag. Detta samtidigt som dessa kunskaper fŒr allt svŒrare att trŠnga ut till dem som behšver dessa kunskaper i sitt arbete eftersom mšjligheterna till vidareutbildning i stort sett upphšrt. Det Šr paradoxalt.
- Men kompetensen bestŒr inte bara av teori. Den handlar ocksŒ om det vi kallar "fšrtrogenhetskunskap". Den utvecklas genom att man dels lŠr sig av andra och dels sjŠlv ompršvar och utvecklar sina arbetsmetoder. Fšrr var det lŠttare att lŠra av andra eftersom man arbetade mer i grupp pŒ vŒrdavdelningarna. Idag bestŒr vŒrdarbetet mycket av ensamarbete och mšjligheterna till kunskapsšverfšring har minskat. TyvŠrr har kommunerna inte insett detta.
Anna-Lena Krook ser den pŒgŒende nedrustningen av personalkompetensen som en allvarlig utmaning infšr framtiden.
- Om vi inte gšr nŒgot nu sŒ kommer personalsituationen att vara katastrofal om nŒgra Œr. PŒ vissa hŒll, i storstadsregionerna, bšrjar den redan att bli det. Det behšvs rejŠla fortbildningar fšr personal som inte har nŒgon grundutbildning. De nuvarande 8-veckorsutbildningarna som genomfšrs pŒ sina hŒll rŠcker sjŠlvfallet inte fšr att bli en kompetent vŒrdare. Kommunfšrbundet borde, tillsammans med fackfšreningar och FUB, ta fram snabba och rejŠla ŒtgŠrder fšr att hšja kompetensen inom handikappomsorgen och gšra dessa yrken attraktiva fšr unga killar och tjejer.
Hans Hallerfors