Karl Grunewald

Vårdarens yrke skiljer sig från de flestas genom att det arbetsredskap man använder är det egna psyket och att produkten man skapar är relationer - inte saker och ting.

För den med ett begåvningshandikapp betyder en positiv och insiktsfull relation mer än för andra i behov av stöd och service. Risken är stor att man blir behandlad som ett objekt som hanteras och manipuleras - då försjunker man till passivitet och inneslutenhet - istället för som ett subjekt, som både tar emot och ger känslor och närhet.

Den gode vårdaren ger ut en bit av sig själv, sitt eget jag. Först då kan han eller hon få tillbaks något av den andre. Man bekräftar varandra i en ömsesidighet och upptäcker varandra i ett ständigt växelspel med både förlust och återvinning av den egna själsliga kraften som följd. För att relationen ska kunna fördjupas och leda till en utveckling krävs en varaktighet, en kontinuitet, som i varje fall tidigare var utmärkande för dem som arbetade inom omsorgerna om utvecklingsstörda.

Alltför länge har arbetsgivaren tagit för givet att vårdaren har ett eget oändligt förråd av krafter att ösa ur och att denne inte skulle ha behov av att få veta mer än vad som gäller för de dagliga rutinerna. Samtidigt har allt större ansvar lagts på vårdaren.

Ingen vårdare kan i längden vara den ständigt inspirerande och ledande personen utan att få "påfyllning" utifrån. Det får man genom kunskaper.

Den tiden borde vara förbi då arbetstagaren förvägrades kunskaper. Statsmakten säger klart och entydigt i handikapplagen LSS att personalen ska ha den utbildning och erfarenhet som kan krävas för varje specifik uppgift. Och uppgifterna inom omsorgerna om utvecklingsstörda är högst varierande!

Dessvärre förekommer det att kommuner tror att det räcker om personalen har utbildning inom äldrevård eller sjukvård. Men omsorgerna om utvecklingsstörda är inte detsamma som äldrevård eller sjukvård! Här gäller det ju att handleda och stödja människor i arbetsför ålder till ett liv så likt andras som möjligt!

Många inom socialtjänst och handikappomsorg har fått åtskilliga års vidareutbildning. De har befattningar som socialchefer, avdelningschefer, enhetschefer, LSS-handläggare osv. Det är deras skyldighet att se till att också de anställda får den fortbildning som de behöver. Det ligger ett tungt moraliskt ansvar på dem att nå ända fram, så att varje vårdare får den "påfyllning" som han eller hon behöver.

Man hör ibland "höjdare" som undervärderar vårdarnas intresse för att läsa och tillgodogöra sig vad som skrivs. Då påminns jag om det gamla klassamhället och förnekelsen av allas lika värde. Det är vår skyldighet att ge alla en optimal möjlighet. Sedan är det var och ens ensak att söka sig fram och pröva på. Då ska man finna hur kunskaper ger styrka, självständighet och insikter för att förändra sina arbetsförhållanden till det bättre.

INTRA ger vårdaren kunskaper och därmed även makt över sin egen situation. INTRA beskriver hur man gör på andra håll, erfarenheter från alternativa insatser och resultat av olika undersökningar. Därför borde varje vårdare på en gruppbostad, elevhem och dagcenter ha sitt eget exemplar av INTRA. Arbetsgivaren borde förstå att kunskaper inte går i arv - de måste förvärvas! Och att fortbildningen är den bästa garantin för att vårdaren ska orka stå ut och trivas på sin arbetsplats.

Inom andra yrken lägger man ner stora summor på fortbildning. I den jämförelsen är en prenumerationsavgift på INTRA en bagatell.

Kunskap är inte bara att veta hur lite man vet, utan även nyckeln till framgång!