Artikel i Intra 2/2003.

GRUPPBOSTÄDERNA har i det stora hela behållit sin form sedan de började byggas på 1980-talet. Men det finns en stor skillnad. Arbetsledningen har flyttat ut. Under landstingsepoken, då de flesta gruppbostäder byggdes, fanns oftast arbetsledningen direkt på plats. Föreståndaren fanns med i omsorgsarbetet och hade ett mer direkt inflytande över hur arbetet utformades i grupp-bostaden. Idag har de flesta föreståndare ansvar för tre eller fler enheter. Ofta hinner de bara besöka gruppbostaden en gång i veckan.

Jeanette Bemvén om sin tid som föreståndare:

"Jag blev väldigt ensam"

Jeanette Bemvén är inte den som räds utmaningar. Redan som 20-åring vikarierade hon som föreståndare och som 25-åring hade hon ansvar för tre gruppbostäder med över 35 anställda. Men kraven och de ständiga personalkonflikterna satte stopp för hennes vidare arbete som föreståndare. Hon orkade inte.

Kanske är Jeanette Bemvén ett skolexempel på hur det går när det går riktigt illa. Ändå är det inte någon deprimerad eller uppgiven före detta föreståndare som sitter framför mig. Bara någon som börjat orientera sig i en annan riktning. Hon är fortfarande sjukskriven på 25%, resten av tiden arbetar hon på SKTF:s fackexpedition i Uppsala. Hon har fullt upp och hon är nog en sådan människa som alltid kommer att ha fullt upp. Även när hon är sjukskriven och slickar sina sår efter arbetet inom handikappomsorgen i Uppsala. En kompetent och duktig yrkeskvinna. Så hur kunde det gå så fel?

Undersköterska

Jeanette Bemvén gick ut som utbildad undersköterska från gymnasiets vårdlinje 1990. Hon var då 18 år. Under ett år arbetade hon som undersköterska, sedan kändes det inte riktigt som om det var undersköterska hon ville bli. Det var för låst, för ofritt och reglerat. Hon kunde inte växa i det yrket, kände hon.

Det var då Kurt kom in på scenen. Kurt Eugensson var vårdare i en gruppbostad och tillika facklig förtroendeman. På ett möte berättade han om handikappomsorgen och Jeanette spetsade öronen. Det lät intressant. Hon ringde och sökte jobb.

- Hur kom det sig att du tyckte det verkade intressant? Hade du mött funktionshindrade förut?

- Nej...jo vänta, en av våra bekanta hade en gravt utvecklingsstörd pojke. Jag och hans storasyster var bästisar i sex år. Jag tror han betydde en del för mig då. Men mest berodde nog mitt yrkesval på att jag tyckte det lät fritt. Man slapp de vita kläderna. På sjukhuset är allt så styrt.

Så Jeanette sökte jobb. Och med Kurts rekommendationer i ryggen så fick hon det.

Början blev en chock

- Jag fick ett vikariat och då sade jag upp min fasta tjänst på sjukhuset. Men början blev ändå en chock för mig. Jag fick veta att detta var "det värsta stället". Dom hade svårt att få folk dit, ja, dom mer eller mindre tog in folk direkt från gatan. Hade det inte varit för Kurt hade jag knappast orkat. Men han hade ju sina fackliga uppdrag och var inte alltid där. Han var väldigt viktig för mig. Att han såg mig och trodde på mig. Jag var ju bara 19 år då. Och redan från början fick jag vara med och tackla svåra problem. Det bodde en person med ett väldigt svårt utåtagerande beteende där. Och vår chef på stället var inte till någon hjälp. Han misskötte sitt jobb.

Året därpå blev läget ohållbart på gruppbostaden. Chefen fick sluta och Jeanette och Kurt kallades upp till förvaltningen.

20 år och föreståndare

- Dom frågade om Kurt kunde ta över gruppbostaden, men han tackade nej. Han ville att jag skulle ta det jobbet för, som han sa, "jag hade ju framtiden för mig". Så jag var bara 20 år när jag fick ansvaret som föreståndare för den enheten. Och det blev tufft. Först gällde det att över huvud taget få folk att komma i tid. Det var en stökig personalgrupp där. Där fanns både alkoholproblem och t o m stölder. Så det blev mycket strul. En del slutade och några blev omplacerade. Efter nio månader blev jag istället gruppledare för enheten. Då tillsattes en föreståndare som fick ansvar för vår och två andra gruppbostäder. Med henne gick det lätt att jobba, jag kände att jag hade hennes stöd. Hon var bra.

- Förekom det övergrepp?

- Nej, inte i egentlig mening. Men det där är så svårt, när man arbetar med människor som är i en beroendeställning. Faktum är ju att det förekommer övergrepp i varenda verksamhet. Dagligdags. I alla fall om man ska ta LSS på allvar.

Innebörden i handikapplagen, LSS, konfronterades Jeanette på allvar med när hon 1994 började läsa det Sociala omsorgsprogrammet i Gävle på distans. Efter tre år var hon färdig.

- Jag kände att det var min grej. Att jobba som föreståndare. Och LSS är en fantastisk lag. Jag är stolt över den.

- Kan man vara stolt över en lag?

- Ja, det kan man! Jag har varit i Estland två gånger. På institutioner där. Och då tänker jag att så var det i Sverige förr. Då fanns ingen respekt för integriteten. Samma när jag utbildade mig och kunde tillgodogöra mig brukarperspektivet. Då mådde jag jättedåligt när jag förstod hur många missar jag gjort när jag arbetade. Som när vi tog TV-sladden från en av kvinnorna för att hon inte skulle sitta uppe hela nätterna och titta på TV. På eftermiddagen tvingade vi henne dessutom att promenera innan hon fick tillbaka sladden. Hon blev jätteförbannad såklart. Hur kunde vi bara göra så? Det är så många sådana vardagsövergrepp som pågår ute i verksamheterna utan att någon tänker på det. Om alla följde LSS målsättning skulle sådant inte hända lika ofta. Därför måste man känna stolthet över LSS. Och glädje.

- Det låter nästan religiöst?

- Haha. LSS det är min bibel. Eller var...

Ansvar för tre enheter

Under studierna hade Jeanette vikarierat en del som föreståndare och1997 var det dags för henne att axla ansvaret fullt ut. Hon fick ansvar för tre enheter med sammanlagt 35 tjänster (hel- och deltider) och 15 boende.

- På ett av boendena arbetade personer som tidigare arbetat på vårdhemmet, Hågaby. Det var strikta rutiner som gällde. Alla skulle duscha klockan sju på kvällen. Gemensamhetsutrymmet kallades för "dagrum" och det var ungefär så det var. Som om inget hänt när man flyttade ut. Personalen sa att det var viktigt för de boende att allt var som de var vana vid. Så här efteråt kan jag kanske hålla med dem till viss del. Det var inte lätt. Det är klart att de reagerade när jag som var så ung kom och talade om för dom hur dom skulle jobba. Det hände så många konstiga saker. Till slut lyckades jag ändå få igenom att de som bodde där skulle prova på att äta sin mat i den egna lägenheten. Efter det ville de aldrig mer äta i gemensamhetsköket. Samma var det med inköpen - man köpte in det mesta gemensamt, toapapper, tvättmedel, tvål o s v. Och sedan tvättade man alla kläder tillsammans. Vi började upprätta individuella planer och personalen fick utbildning i LSS. Men det gick trögt. Ändå tror jag att jag lärde mig mycket där. Jag var nog lite för ivrig. De som bodde i den där gruppbostaden klarade ju inte allt. Och det är ju inte alla som vill ha större frihet. Ibland måste man hejda sig och gå sakta fram. Jag tror att den personalen lärde mig det.

Höga ambitioner

Men Jeanette hade kvar sina höga ambitioner. Hon tålde inte missförhållanden.

- På en av enheterna hamnade jag i en våldsam konflikt med personalen. Jag upplevde det som att dom inte lyssnade på dem som bodde där. Personalen bestämde allt, särskilt när det gällde regler för baslägenheten. De som bodde där fick inte komma in dit när de själva ville, utan personalen hade inrättat speciella öppettider. Jag försökte vara tydlig och kämpade hårt för att ändra personalens tänkande. Jag kunde inte acceptera att de boende blev så illa behandlade av några personer i personalgruppen. Jag ordnade utbildningar i LSS men det hjälpte inte så mycket. Det fanns stora spänningar inom personalgruppen men på något sätt enades dom mot mig. Jag blev kraftigt motarbetad, speciellt av en kvinna, och till slut orkade jag inte med det hela. Jag blev sjukskriven i tre veckor. När jag kom tillbaka fick jag handledning men det var nog för sent. Jag jobbade ytterligare ett halvår, men sedan gick jag in i väggen. Jag fick magsmärtor och en svår depression.

När Jeanette talar om den gruppbostaden blir hon både upprörd och ledsen. Det märks att striderna runt den satt sina spår. Men idag, två år senare har Jeanette fått lite distans till det som hände.

"Jag vill ju vara duktig"

- Jag har kontakt med föreståndaren som arbetar på det där gruppboendet. Hon har informerat mig om hur det är där nu. Det är helt underbart att höra hur bra det är. De boende bestämmer mera själva och flera av dem som jobbade där förut har slutat. Så här i efterhand känner jag att det var värt varenda tår jag fällt.

Jag tror att jag egentligen är en bra föreståndare. Men, jag har svårt att säga nej när någon frågar om jag vill ställa upp. Jag vill ju vara duktig. Jag var väldigt ung när jag tog på mig allt det där ansvaret. Kanske för ung. Och innan var det nog så att alla hade tyckt om mig och det jag gjorde. Kanske var jag rädd för att inte vara omtyckt. När det kärvade till med personalen på den sista gruppbostaden och dom visade att dom inte gillade mig, då tog det mig hårt.

Kanske har jag också lite svårt att klara av stressen. Några anhöriga ställde väldigt höga krav och om vi inte levde upp till dem så hotade de med att anmäla. En del föräldrar är ju inte precis snälla. Och personalen sa: "Du ser bara till de boendes bästa, du glömmer bort oss". Och förvaltningen hade sina krav. Jag blev väldigt ensam och kände mig pressad från flera olika håll.

Samtidigt berörde det mig illa att se hur de boende påverkades av oss, hur vi kunde styra deras liv nästan totalt. Om man tar LSS på allvar så får det inte gå till så. Då måste den enskilde få möjlighet att bestämma själv. Det sker alltför sällan idag. Jag ville att det skulle bli så, men kanske hade jag för bråttom?

Hade behövt handledning

- Tycker du att du har fått ett bra stöd från din arbetsgivare?

- Både och. Jag hade nog behövt att någon hade sett mig när det började gå dåligt. Och jag hade nog behövt handledning långt tidigare. Det hade varit bra om någon frågat: "kan du verkligen ta det här?" Och man fick inte mycket feed-back precis. Ingen som talade om för mig när de tyckte att jag gjort något bra. Från början hade jag ju Kurt som stöttade mig, men när han gick i pension blev jag väldigt ensam.

- Kommer du att arbeta som föreståndare i framtiden?

- Nej. Inte som det känns nu. Jag börjar få andra planer. Det fackliga arbetet är väldigt kul. Troligen kommer jag att fortsätta med något liknande. Det finns så mycket jag vill göra.

Och Jeanette skyndar vidare till något möte. Hon har fått distans till åren som föreståndare. Och till sig själv.