Artikel ur Intra 3/1995.

Föräldrar och personal

Mellan föräldrar och vårdpersonal är det ofta gnissel. Orsaker finns det många och ämnet är känsligt. Därför är det modigt av Monica Jeal Söderberg, Niklas Rydén och Monica Bennett att författa en skrift som försöker granska roller och konflikter runt en person med utvecklingsstörning. Den kommer säkert, trots en del brister, att fungera fint som litteratur vid studiedagar och sammankomster.

Skriften grundar sig på intervjuer med Helena som är 38 år och bor på gruppbostad, med hennes föräldrar och vårdpersonal. Vi får reda på lite grann om hennes bakgrund och hur hennes omgivning, utifrån sina roller, "råkar" i konflikt med varandra. Konflikterna beskrivs och följs av diskussionsfrågor.

Helena flyttade från föräldrahemmet när hon var 7 år. Hon bodde på vårdhem i 29 år och bor nu på gruppbostad.

Föräldrarna har haft styrkan att hålla kvar kontakten med sin dotter (den som arbetat på vårdhem vet hur lite man förr tog hänsyn till anhöriga i den miljön). När de möter henne ser de ett barn som ropar efter att bli omhändertaget och skyddat från omvärlden.

Personalen är ambitiös, starkt känslomässigt engagerad, men utan någon större yrkesmässig kompetens. De ser i Helena en kvinna som stapplande försöker uppnå självständighet och mognad.

Aktiva och medskapande

Det är klart att det blir konflikter. Allra helst som båda grupperna säkerligen har en riktig uppfattning om Helenas behov. Och det är väl där jag tycker att det brister. För vad hade hänt om Helena själv hade fått beskriva dessa konflikter? Javisst, hon har svårt att uttrycka sina behov i ord, men än se’n då? Är inte det en utmaning som vi måste anta? Behövs det så fasligt mycket fantasi för att se hur konflikten mellan föräldrar och personal i mångt och mycket tycks vara en avspegling av Helenas egen inre konflikt? Den mellan den bortlämnade 7-åringen, som aldrig slutat längta efter det hon en gång tvangs lämna och den mellan 38-åringen som drömmer om att få leva ett normalt vuxenliv. Hur använder Helena sin personal och sina föräldrar för att försöka uppfylla dessa sina så diametralt olika behov? Se där en fråga som borde vara utgångspunkt för verkliga och givande diskussioner! För är det inte dags att lämna denna objektsyn, som så länge genomsyrat omsorgerna och istället se de personer med utvecklingsstörning som vi möter som de aktiva och medskapande individer de är?

Vilken kompetens?

En annan fråga som författarna blundar för är vilken typ av kompetens man kan kräva av vårdpersonal. "Jag menar, vi lägger faktiskt ner hela vårt hjärta här. På jobbet.", säger en av Helenas vårdare. Problemet med alla nedlagda hjärtan är att de oftast inte tål att granskas. Det går inte att undvika att man kränker en människa om man ifrågasätter hennes kärleks uttryck. Och ändå är det en sådan granskning som behövs inom omsorgerna. Mer av diskussion om mål och medel, mer ifrågasättande av hur vi använder våra arbetsredskap och mindre av oreflekterat och omedvetet omhändertagande.

Vårdpersonal har ofta ett starkt behov att vara omtyckta, att hitta personer som tar emot deras kärlek, att hjälpa och att vårda. Inget ont i det! Fanns inte dessa behov skulle det se illa ut inom omsorgerna. Men det gäller att lära sig se sina behov och vara vaksam på när de inte stämmer överens med den utvecklingsstördes. Större delen av sitt hjärta bör man nog lämna kvar i hemmet. Däremot har man stor nytta av sitt förstånd i arbetet.

Alltnog, med en annan utgångspunkt och en högre ambition hade denna skrift från Omsorgsförlaget kunnat bli en höjdare. För själva greppet - att vara konkret och skildra faktiska problem - är utmärkt.

Hans Hallerfors

Att läsa:

Helena, hennes föräldrar och hennes vårdpersonal, Monika Jeal Söderberg, Niklas Rydén och Monika Bennet.

Omsorgsförlaget, 610 72 Vagnhärad. Tel och fax: 0156-210 61. Pris 45 kr exkl moms och porto.