Artikel från Intra 4/2000.

En paus i arbetet

Av AndyVásques

BLICKEN KÄNNER JAG IGEN. Det är Julius som tittar på mig. Han vill ha någonting som jag dricker. Det är kaffe, ett gott kaffe, hmm!. Kanske doften spred sig över hela lägenheten och Julius kände lukten av kaffe. Detta äger rum i en paus på arbetet. Julius bor här i ett gruppboende. Han behöver hjälp med omvårdnad och jag hjälper till med detta.

Det som händer är att jag utnyttjar pausen för att fika, för tillfället bara svart kaffe. Jag trodde att jag skulle dricka det ensam. Men till min överraskning blev det inte så. Julius kom rullande med sin rullstol och stannade precis framför mig. Ja, han ville ha kaffe förstås. Då bjöd jag honom på kaffe. Han ville inte bara dricka det utan han ville också ha sällskap med mig. Det var vad jag uppfattade och jag är jag säker på att det var så.

Det sägs att Julius inte kan artikulera ord eller fraser. Det sägs att han ganska sällan ler eller aldrig skrattar, etc. Det sägs många saker om honom. Men det spelar ingen roll om han inte kan prata. Han klarade sig bra ändå utan att säga ett enda ord eftersom jag kunde förstå honom och förståelsen var ömsesidig.

Det är spännande att se hur en människa trots alla omständigheter omkring sig, reser sig upp för att nå social gemenskap med sin medmänniska.

Man börjar förstå många saker när man arbetar med människor som Julius. Min svärmor frågade mig om det är svårt att arbeta med gravt utvecklingsstörda. I början var det så, svarade jag. Det tar tid att lära känna dem. De ser lite annorlunda ut, kommunicerar på annat sätt och utrycker sina känslor utan filter. Man lär känna hur de beter sig efter en tid med dem. Sedan blir det lättare att förstå dem.

Julius är i behov av andra människor. Egentligen behöver varje människa någon annan människa. Vi ser detta ända från födelsen tills döden. Alla människor är lika värda. Julius har samma människovärde som jag. Dessutom förtjänar han min respekt i högsta grad eftersom vi inte lever på lika existensvillkor. Mina kunskaper om människor med utvecklingsstörning har ökat. Jag har mer förståelse för deras situation.

Därför tror jag att man måste undersöka och forska ännu mer i utvecklingsstördas liv och tillvaro för att få en bättre bild av deras värld. På det sättet kan man förbättra deras livsvillkor och det skapar en större förståelse för dem.

Den där dagen var jag inte ensam när jag drack mitt kaffe. Julius gjorde mig sällskap. Jag sa några ord till honom. Han svarade på sitt sätt.

Tack för gott sällskap, Julius!

AndyVásques är vårdare vid en gruppbostad för sex personer med grav utvecklingsstörning i Hökarängen i södra Stockholm.