Artikel ur Intra 4/1997

EN ÄRERÄDDNING

Många äldre vårdare mår dåligt idag. Nu, när anstalterna och vårdhemmen i det närmaste försvunnit så börjar historieskrivningen. Och det är inga vackra saker som framträder. Vård på löpande band, övergrepp och avhumanisering. De få personer med utvecklingsstörning som har förmågan att uttrycka sig och som nu sitter i sina egna lägenheter och blickar bakåt vittnar enstämmigt om hur nedbrytande och omänsklig anstaltstillvaron varit för dem. Det är bra att så sker. Det kollektiva omhändertagandet av människor, deporteringen av funktionshindrade individer till stora förvaringsplatser väl avskilda från samhällsgemenskapen är och förblir ett lika mörkt kapitel i vår historia som tvångssteriliseringarna. Domen är hård. Men den drabbar fel personer.

De som en gång beslutade om denna verksamhet har för länge sedan lämnat sina bastioner och drabbas inte av kritiken. De har sällan några egna erfarenheter av de människor det gäller och behöver inte bry sig så mycket.

Annat är det med vårdarna. Många upplever nu hur hela deras livsinsats kritiseras och hånas. "Hur kunde ni?", frågar de unga vårdarna idag när de får en inblick i hur gårdagens omsorger såg ut. Och man tiger och muttrar att "så illa var det väl ändå inte", trots att man vet att det var just det det var. Erfarenheterna från gruppbostäder och andra boendeformer talar sitt entydiga språk som man inte kan blunda för. De som flyttat ut från vårdhemmen, som nu bor i egna lägenheter och som behandlas med respekt förvandlas från vårdobjekt till självständiga individer. Det är när man ser det som man så lätt känner den där blandningen av självanklagelser och resignation. Och ibland ilska över att få se sin arbetsinsats så grymt förvandlad till någonting negativt.

Vi på INTRA ser ingen som helst anledning att delta i denna svartmålning av vårdarnas arbetsinsats. Vi har med all vår kraft och förmåga slagits för anstalternas och vårdhemmens avveckling, men att därför döma dem som under ytterligt svåra omständigheter slet med träning, blöjbyten, tvätt och städ på vårdavdelningarna vore huvudlöst. Tvärtom vill vi resa ett äreminne över alla dessa tusentals människor som gjorde sitt bästa under omständigheter som dagens vårdare knappast kan föreställa sig. Allt var inte skit på vårdhemmen. Merparten av personalen bevarade sin mänsklighet också i denna omänskliga miljö. De försökte så gott det gick att ge trygghet och omtanke. Och de andra, som helt eller delvis blev en del av miljöns rigida omänsklighet, var själva offer. Institutionernas nedbrytande miljö drabbade inte bara dem som vårdades där.

Vi konstaterar att vårdhemsavvecklingen i det närmaste fungerat bra. Främst på grund av att ansvarsfull personal stöttat och hjälpt till. Tvärtemot vad som ibland sägs så kan vi också se hur merparten av vårdhemspersonalen haft förmåga att tänka om och med all sin kraft och förmåga hjälpt till att utveckla det integrerade boendet. De flesta som bott på vårdhem bär sina revor och sår i sinnet. Men de flesta har också klarat av det svåra steget ut i samhället. Det hade de inte gjort om de inte fått ett bra stöd av vårdhemspersonalen. Och deras förmåga att ta för sig av den nya värld som öppnat sig hade varit ännu mycket sämre, om de inte också under vårdhemstillvaron mött godhet och omtanke.

Åke Johansson har i sin redan klassiska bok "Åkes bok" formulerat den kanske kraftfullaste fördömelsen gentemot anstalterna. Men trots allt är inte Åke Johanssons uppgörelse med förtrycket helt nattsvart.

Det fanns änglar även på detta kärlekslösa ställe. Vaktmästare Tage var en sådan. Ingen föreståndare i världen kunde skrämma honom till att börja hata barn. Vi visste snart var vi hade vår beskyddare. Han var den säkraste, den vi kunde lita på även när vi hade pallat äpplen och gömt dem på höskullen för att ha och knapra på när vintern kom. Vi upptäcktes - och skyddades av vår överängel! Han visste vad det var att vara barn. Att vara inlåsta barn.

Under hela anstaltsepoken fanns dom ju där. Dessa vardagens hjältar som envisades med att försöka skapa mänsklighet i en omänsklig miljö. Istället för att känna sig nedvärderade och anklagade idag, borde de känna sig stolta. Heder åt dem.

Hans Hallerfors