Artikel i Intra 4/1998.
Vart leder skolan?
Anders Hill och Tullie Rabe Šr tvŒ pedagoger som studerat hur ett antal utvecklingsstšrda fšrskolebarn fick det i sŠrskolan och nu Šven i gymnasiet. Det Šr en unik forskning i vŒrt land med dystert resultat.
Hill och Rabes fšrsta rapporter kom i bšrjan av 1980-talet. Forskningen omfattar 20 utvecklingsstšrda fšrskolebarn i fem lŠn i VŠstsverige. De togs ut slumpvis bland 246 barn. Tolv av dem visade sig ha Downs syndrom. (Det var sannolikt karakteristiskt fšr 1970-talet att sŒ mŒnga av de i fšrskoleŒren diagnosticerade utvecklingsstšrda barnen hade Downs syndrom. Av samtliga utvecklingsstšrda brukar man ange att 10 procent har Downs syndrom)
En skattning av graden av utvecklingsstšrning, som gjordes dŒ dessa barn var i fšrskoleŒlder, visar att fyra av dem har en grav utvecklingsstšrning, fjorton en mŒttlig och endast tvŒ en lindrig sŒdan. Detta motsvarar inte alls genomsnittet dŠr betydligt fler Šr lindrigt respektive gravt utvecklingsstšrda. Obalansen beror bl a pŒ att barn med lindrig utvecklingsstšrning oftast inte upptŠckes fšrrŠn i samband med skolstarten.
Man mŒste alltsŒ hŒlla i minnet att de resultat som presenteras gŠller dessa tjugo barn och inte Šr representativa fšr utvecklingsstšrda barn i allmŠnhet.
Hur fungerade integreringen i fšrskolan? Vilka var konsekvenserna och vilka hinder fanns det?
BŒde personal och fšrŠldrar visade sig vara positiva till att de utvecklingsstšrda barnen fick gŒ i en vanlig fšrskola, Šven om det visade sig att de var "svagt integrerade" i social mening. Man fann att gemenskap och delaktighet inte automatiskt uppstŒr bara fšr att man fŒr vara tillsammans med andra barn.
Hur gick det sedan till vid skolstarten? Jo, dŒ fšrsvann den optimism om den normala miljšns betydelse. BŒde fšrŠldrar och fšrskolepersonal hade svŒrt att fšrstŒ att grundskolan inte kunde ta emot deras barn - det blev sŠrskola fšr alla utom fšr ett. Nu blev det barnets begrŠnsningar som styrde "placeringen" med ofta lŒnga resvŠgar och brutna kontakter med kompisar som fšljd.
I nŠsta studie var barnen pŒ vŠg in i tonŒren. Deras skolgŒng var fortfarande segregerad och nŒgon direkt samverkan mellan sŠrskolan och grundskolan fšrekom inte. T o m mellan grundsŠrskolan och trŠningsskolan fanns det ett stort avstŒnd. SammansŠttningen av barnen i grundsŠrskolan var relativt homogen och relaterades till deras begŒvning, medan den i trŠningsskolan hade karaktŠr av uppsamlingsklass. Elever som ingick i den grupp som man studerade flyttades oftare till denna Šn "upp" till grundsŠrskola. Av de sju barn som vid skolstarten "placerades" i grundsŠrskoleklass, var det bara kvar tvŒ fem Œr senare.
Allt fler fšrŠldrar bšrjade uttrycka sitt missnšje - de tyckte inte att barnen fick den stimulans de behšvde. Gick de inte i fel typ av klass? Kontakten med lŠraren var i regel god, men med andra befattningshavare i skolan var den sŠmre.
Vistelsen pŒ fritis blev ett allt stšrre problem. Den blev allt mer segregerad. Och den švriga fritiden blev ett direkt bekymmer fšr fšrŠldrarna. Endast vart tredje barn hade nŒgon form av kamratrelation. MŒnga beskrevs som passiva, ofta ledsna och svŒra att sysselsŠtta hemma.
AlltsŒ en dyster rapport: den en gŒng sŒ optimistiska integreringen hade fšrbytts mot en tilltagande segregering.
Nu publicerar Rabe en tredje uppfšljning av samma barn med titeln "PŒ vŠg in i vuxenvŠrlden". 19 av de ursprungligen 20 barnen ingŒr. De Šr nu i genomsnitt 18 1/2 Œr gamla.
Endast Œtta av de nitton ungdomarna bedšms som "friska". De andra har bŒde fysiska och psykiska problem, ibland uppenbart ganska betydande.
Tretton ungdomar fŒr yrkestrŠning, tvŒ verksamhetstrŠning och 3 "annat program".
FšrŠldrar och lŠrare har olika syn pŒ barnen. LŠrarna tycks ha ett omvŒrdnadstŠnkande och har svŒrt att se elevens utvecklingsbehov. FšrŠldrarna tŠnker mer pŒ framtiden. Intressant Šr att tidigare lŠrare i nŒgra fall "konstaterat" att barn med Downs syndrom inte kan lŠra sig lŠsa, men att dessa barn nu tillhšr den lŠsande gruppen.
Alla eleverna utom en sŠger att de trivs (7) eller trivs delvis(11). Andrea sŠger sŒ hŠr:
"PŒ skolan blir jag retad. Dom kallar mig smŒkladd och knŠppskalle och sŠger att jag inte Šr utvecklad och handikappad. LŠrarna sŠger aldrig till dom. Ingen har talat med mig om att jag Šr handikappad."
UngefŠr halva antalet fšrŠldrar menar att gymnasiesŠrskolan Šr bŠttre Šn den tidigare sŠrskolan genom att man stŠller stšrre krav.
Ett mŠrkligt konstaterande Šr att Œtta av de nitton klassfšrestŒndarna Šr fšrskollŠrare! Fšr 18-Œringar...
Halva antalet ungdomar har schemalagda fritidsaktiviteter, men dŒ nŠstan alltid med andra utvecklingsstšrda. Bara sex elever har eller har haft en kontaktperson, som man ju kan fŒ utan kostnad. FšrŠldrarna menar att det Šr svŒrt att passa ihop intressen, kšn, Œlder och šmsesidig relation. - HŠr borde man verkligen stŠlla stšrre krav pŒ kommunen - en sŒdan fin tillgŒng som en kontaktperson kan vara!
I lŠroplanen betonas att eleven ska mštas med respekt fšr sin person och stŠrkas i sin sjŠlvkŠnsla och i sin framtidstro. De flesta fšrŠldrarna (13) har negativa synpunkter pŒ detta. Deras svar kan delas in i fyra kategorier:
¥ Man mšter inte ungdomarna med respekt.
¥ GruppsammansŠttningen gšr att eleven har svŒrt att finna identifikationsobjekt i skapandet av sin egen sjŠlvbild.
¥ Man blir inte bemštt utifrŒn sin levnadsŒlder.
¥ Kraven Šr fšr smŒ, miljšn fšr beskyddande och man fŒr inte utveckla ett eget ansvarstagande.
Lika mŒnga fšrŠldrar uttrycker sitt missnšje med skolan, t ex:
"Jag tycker det verkar som om skolan fortfarande Šr pŒ fšrsšksstadiet. BŒde sŠrskolan och gymnasiesŠrskolan. Man bšrjar ett program, men man fšljer inte upp det. Det rinner ut i sanden och verkar flummigt. LŠrarna behšver mer av specialpedagogik."
Stšdet bŒde vad det gŠller det verbala sprŒket som alternativ kommunikation var enligt fšrŠldrarna bŠttre i den tidigare skolan. FŒ lŠrare tycks behŠrska teckensprŒket, vilket fŒr till fšljd att eleverna glšmmer sitt "andra sprŒk".
LŠrare och fšrŠldrar har helt olika uppfattning om elevernas framtida mšjligheter. Det Šr naturligtvis allvarligt dŒ skolan ska fšrbereda dem fšr den. Tio fšrŠldrar tror att deras ungdom ska kunna klara eget boende, men bara fem lŠrare tror det. Tio fšrŠldrar tror att deras ungdom ska klara ett arbete utanfšr ett dagcenter. Men det tror bara tre lŠrare.
Samtidigt Šr fšrŠldrarna genomgŒende pessimistiska nŠr det gŠller livskvaliteten i deras barns framtid. MŒnga tycks ha resignerat efterhand och flera menar att deras barns utvecklingsmšjligheter och mšjligheter att forma ett bra vuxenliv hŠmmats av att ungdomarna inte fŒtt ett adekvat stšd. De tycks vara predestinerade fšr en fortsatt segregering.
Att lŠsa:
Tullie Rabe. PŒ vŠg in i vuxenvŠrlden. Ungdomar med utvecklingsstšrning - en uppfšljning i ett normaliseringsperspektiv. Rapport nr 1997:09, 89 sidor. Institutionen fšr pedagogik, Gšteborgs universitet. Tel 031-773 24 09, Fax 031-773 24 62, pris 109 kr inkl moms o porto.