Artikel i Intra 4/1997
Men anstaltsskadorna finns kvar...
Mnga av dem som idag lever ett normalt liv i samhllet har ftt sina grundlggande erfarenheter i en vrld som ter sig alltmer frmmande.
Av de personer med utvecklingsstrning som idag fr insatser enligt LSS har troligen ca en fjrdedel mer eller mindre lngvarig erfarenhet av boende p anstalter och vrdhem. Mnga av dem har under de viktiga barn- och ungdomsren formats i en annorlunda vrld, dr den mnskliga samvaron byggde p helt andra regler och lagar n dem de nu mter. Risken r stor att beteenden och knslomssiga reaktioner som, utifrn denna vrld ter sig helt naturliga, misstolkas.
Fr den som sjlv inte har ngon erfarenhet av den mrkliga kultur som rdde p vrdavdelningarna bara fr tjugo r sedan kan det vara svrt att inse hur denna kultur fortfarande finns som ett levande element i vuxna personers tankebanor och reaktionsmnster. Det r ltt att man stller sig helt ofrstende till dem eller att man tolkar dem som uttryck fr funktionshindret som sdant eller som en del av en psykisk sjukdomsbild. Drfr r det viktigt att kunskaperna om livet p grdagens vrdavdelningar inte frsvinner.
Det frsta: Avskiljandet
Kunskapen om vad som hnder barn som i tidig lder skiljs frn sina frldrar och hamnar p t ex ett barnhem r idag omfattande. Modersdeprivationen, utvecklandet av depressionstillstnd och oro, apati och sjlvdestruktivitet r ofta resultatet av den tidiga skilsmssan och den torftiga milj som barnavdelningarna nda fram till 80-talet erbjd. Fr mnga upphrde all naturlig kontakt med familj, slktingar och vnner. Man deporterades till en skrmmande och obegriplig milj lngt borta frn alla naturliga sammanhang.
Dessa erfarenheter frn barnaren pverkar sjlvfallet den vuxne individen nr han eller hon ska finna sig till rtta i sitt nya liv. I bakgrunden finns sveket och den bristande tilliten till mnniskorna. Fr mnga r det en ndvndighet att tminstone i brjan avvisa djupgende mnskliga relationer och i-stllet ska sin tillit till rutiner eller freml vars bestndighet man lttare kan pverka. Ett litet ftal tenderar att ska sig sjlva i ett slags destruktivt upprepande av detta grundlggande tema: sveket. Genom att gng p gng gra sig omjlig i de miljer man hamnat i, skapar man dessa mardrmslika frlopp dr omgivningens ofrmga att st ut med aggressivitet och sjlvdestruktivitet leder till stndiga frflyttningar och nya svek. P s vis upprepas ett livstema och varje gng fr man samma bekrftelse p att man r hoppls, onskad och omjlig.
Vrdavdelningen: Vi och dom
Vi befinner oss i entrn till en vanlig vrdavdelning under 70-talet. Klockan r sju p morgonen och in genom ytterdrren kommer personalen. De frsvinner in i omkldningsrummet. Det r frbjuden mark fr den som bor p vrdavdelningen, men genom drrglipan kan man se att drinne finns pltskp dr personalen hnger in sina vanliga klder fr att sedan ta p sig de vita (eller, i vissa fall p 70-talet nr man ville mjuka upp anstaltsmiljn; mintfrgade eller rosafrgade) rockarna och byxorna. Sedan kommer de ut och skyndar in till matrummet/fikarummet. ven dr r man bortmotad och kan bara p avstnd se hur de dricker kaffe och smpratar lite innan det blir dags fr dem att i samlad tropp ge sig av till rummen fr att vcka dem som nnu sover och brja morgonsktningen. Det r tv helt olika vrldar som mts.
I den utvecklingsstrdes gon mste personalen ha tett sig som ett helt annat folkslag fr vilka andra regler och andra lagar gllde. Drifrn strlade makten ver allt som skedde p avdelningen. P olika stt kunde man beveka makten och undf nden av att bli omtyckt och omkramad. Man kunde vara liten och gullig, rolig eller duktig. Om man inte lyckades med det kunde man bli "brkig" och "kinkig". D kunde man i bsta fall nd f uppmrksamhet. Men den nden var ibland oplitlig och nyckfull. Stod man inte ut med oskerheten kunde de starkaste skydda sig genom ilskna vredesutbrott och genom att i vrigt dra sig undan och flja reglerna. Man kunde ocks falla till fga och bli helt apatisk. Ett fogligt vrdkolli som leddes fram och ter mellan sovrum, sktrum, dagrum och matsal.
Bestraffningar och sm men effektiva maktvergrepp hrde till vardagen p vrdavdelningarna.
Drmed inte sagt att det inte fanns kta vrme och samvaro ibland. Men den skedde p personalens villkor. Allt kretsade kring personalen. Man lrde sig snabbt vilka som man trots allt kunde lita p och vilka som man fick akta sig fr. Eftersom personalens tillvaro framstod som det ouppneliga idealet fr hur livet skulle levas frskte man att tillskansa sig en liten del av denna tillvaro genom att skaffa sig vanor och intressen som hngde samman med personallivet. Att samla p nycklar kunde vara ett stt att nrma sig "makten", att dricka kaffe och rka ett annat.
nd var personalen den part med vilken man hade det huvudsakliga sociala utbytet. Om man slunda frsker gra sig en bild av hur synen p social samvaro ter sig fr den som vuxit upp p en vrdavdelning s kan man konstatera att den till stor del prglades av: maktlshet, nyckfullhet och frstllning.
Ensamhet bland andra
P vrdavdelningarna var det trngt. Men det som p avstnd kunde te sig som intensiv samvaro frvandlades vid en nrmare anblick till sin motsats. De som vistades i dagrum och korridorer befann sig mestadels ljusr frn varandra. Som solitrer kretsade de runt eller satt och vaggade inneslutna i sig sjlva. Uppstod ngon samvaro utanfr relationen vrdare - utvecklingsstrd var den oftast ett undantag. Om man inte ska kalla konkurrensen fr en relation. Fr den grundlggande konflikten p avdelningen var den om personalens gunst och uppmrksamhet. Dr fanns en nstan osynlig hierarki och hackordning.
P s vis frvandlades ofta de medboende p avdelningen till hotfulla konkurrenter som man stred mot eller undvek.
Drfr sg man s f varaktiga och fina vnskapsfrhllanden mellan dem som bodde p vrdavdelningarna. Istllet byggde den samvaron ofta p kamp och uppgivenhet.
Maten - njutning och plga
Maten var det centrala p vrdavdelningen. Det var d man slpptes ut frn dagrummet och in i matsalen. Man hade sina fasta platser och det gllde att vara p alerten. Maten, ofta lite halvljummen frn centralkket, slevades upp ur de rostfria kantinerna och delades ut av vrdarna. Nr man vl satt sig hamnade s en fylld tallrik framfr nsan och s var det bara att kra igng. Satt man flera vid bordet gllde det att ta snabbt s att ingen knyckte ens kk och s att man kanske kunde hinna med en pfyllning innan det tog slut i kantinerna. Personalen jktade fr att hinna med att mata dem som inte kunde ta sjlva och att samtidigt vervaka s att ingen knyckte frn bordsgrannen. Nr maten var slut p tallriken frsvann den. Man torkades om munnen och leddes ut igen. S sg matsituationen ut p den vrdavdelning som jag sjlv arbetade p fram till slutet av 70-talet. Men nr platsantalet minskades s blev det vanligare att man satt ner tillsammans, att man lade upp maten p fat och de som kunde tog maten frn faten. Men stkigt var det ofta.
P s vis utvecklade mnga en kluven instllning till maten. ena sidan var maten dagens enda avbrott frn det lngsamma lunket i dagrummet. En kort stund av njutning. Man hade suttit dr i timmar och vntat och s pltsligt fanns den dr framfr gonen. Men andra sidan var maten en plga. Det gllde det att skynda sig s att man fick s mycket som mjligt. Man mste vara vaksam gentemot de andra som fanns runt bordet och/eller gentemot personalen som kretsade drovanfr. Fr en del tog det plgsamma ver Ð man vlte tallriken eller brjade skrika eller fick epileptiska anfall. Ibland resulterade detta i att man helt sonika blev utslngd ur matsalen och fick sitta i dagrummet, bakom den okrossbara rutan och se nr de andra t frdigt.
Samhllet - s skrmmande
D och d blev det utfrder. Ofta i en fullproppad buss som for till njesfltet eller till badstranden. Vrdarna var vaksamma och nervsa. Det gllde att alla sktte sig.
Att kastas ut frn de invanda och trots allt "trygga" rutinerna till en omgivning av undrande blickar och ovana beteenden mste ha varit lika omvlvande som om vi, av ngon outgrundlig anledning skulle ha forslats till ngon liten landsortsby i Tibet.
Det mste ha upplevts som mycket skrmmande och samtidigt lockande. Dr fanns ju livet, det verkliga livet. Det som personalen pratade om i fika-rummet, det som visades p TV och det som man en gng avskiljts ifrn.
Eftersom man befann sig p ljusrs avstnd frn "det verkliga livet", s formades en bild av detta liv som inte helt stmde verens med verkligheten. I vilket fall tror jag att bilden av det "andra livet", det dr "verkliga livet", finns som ett levande element hos mnga som vxt upp p en vrdavdelning.
Tiden - den schemalagda
Nr man lser in mnga mnniskor med olika problem p en liten yta s ligger kaos p lur. Kaoset bekmpades genom rutiner och schemalggning. Dagen rutades in i de olika fasta momenten: personalavlsning, vckning, morgonsktning, frukost, bljbyte, personalrast, std och tvtt, lunch, bljbyte, kaffe med bulle, middag, kvllssktning, lggning, personalavlsning o s v. En del gick ngra timmar om dagen i srskolan (ngra hade knappast ngon undervisning alls) och p vuxenvdelningarna gick man till dagcentret. Ibland ngon utfrd eller promenad eller s slpptes man ut p den inhgnade grden bakom vrdpaviljongen dr personalen vervakade. Vad som n hnde; utbrott, slagsml, snstorm, ddsfall, julafton o s v, s gllde nd schemat. Och det styrdes av klockan. Den var mktigare n bde personal och frestndare. Obevekligt styrde den vrdhemmet. Knslor, aktiviteter, allt var underordnat dess verhghet. Ingenstans spelade tiden en sdan obeveklig roll som just p vrdavdelningarna.
Dagrummet - den stillastende tiden
Samtidigt som de tidsbundna rutinerna styrde livets obnhrliga lunk p vrdhemmet s fanns det en plats dr tiden ofta verkade st helt stilla: dagrummet. En mer torftig milj har jag inte skdat n dessa salar med stryktliga fula mbler, ibland fastskruvade i golvet, och stora fnster som silade in ljuset genom vita gardiner. Ngon stod och vaggade, fram och tillbaka, ngon satt och vred en liten pryl ttt framfr gonen, ngon sov och ngon mumlade eviga litanior. Denna dagrummens hopplsa intighet frstrktes av att mnga, ven barn, frn mitten av 60-talet fick varierande doser av psykofarmaka. De flesta gick hela livet omkring i sina fula anstaltsklder - utkvitterade frn centralfrrdet - i ngot slags evig tidls dagrumsdimma.
Krleken - den hotade
Det var f, mycket f, av dem som bodde p vrdavdelningarna, som lyckades hitta sin krlek. Det berodde inte p ngon sexualfientlighet hos personalen. I alla fall inte frn mitten av 60-talet och framt. Den sexuella revolutionen gjorde sitt intg p vrdavdelningarna och det blev slut med att hlla hnderna ovanfr tcket och att slpas in i kallduschen om man hade stnd. Sexualiteten bejakades och tillts, men knappast krleken. Den som frsiktigt och rddhgat nrmade sig ngon av det andra knet fick finna sig i glada och oknsliga kommentarer frn makthavarna/personalen. Fr det skra, det trevande och vilsna skandet fanns ingen plats. Det var underfrsttt att den utvecklingsstrde helt skert hade sexuella knslor som alla andra, men att hans/hennes krlek skulle kunna vara lika himlastormande och mtlig som "vanlig" mnniskors, nej, dr gick ett slags grns. Istllet blev den, i den mn den uppdagades, freml fr mnga vnligt lustiga och verseende kommentarer.
Inte heller fanns ngra strre mjligheter att dra sig undan. Allt skedde infr ppen rid. Toalettbsen var ppna, drrarna in till sovrummen stod ofta halvppna och var de stngda kunde nd personalen komma instormande nrsomhelst. Det intima, hemligheterna och det frtroliga utbytet fanns helt enkelt inte.
Jag glmmer aldrig det dr paret som jag verraskade i en skogsglnta ovanfr vrdhemmet. Bda hade Downs syndrom och bodde p olika avdelningar. Dom rusade upp med panik och rdsla i blicken, ordnade sina klder och rusade blint bort mellan snren. Jag knde mig dum och generad som hade strt dom. Helst hade jag velat springa ikapp och sga att det var helt OK, dom behvde inte vara rdda. Men jag bara stod dr med deras skrckslagna blickar brnnande p nthinnan. Var inte detta den definitiva ddsdomen mot vrdhemmet? - en milj som hade lyckats skapa en sdan skrck och fasa hos ett vuxet par som smg sig samman i ett snr bakom vrdpaviljongerna.
En milj som p detta stt perverterade och frstrde de finaste mnskliga relationer kunde knappast kallas mnsklig.
Har tagit steget ut
Vrdhemmen r nedlagda. Alla de som bodde dr har tagit steget ut i samhllet och det har gtt bttre n ngon kunnat frestlla sig. Trots denna bakgrund av uppvxt i en i grunden inhuman milj s har de flesta funnit sig tillrtta i egna lgenheter och/eller gruppbostder. Men att drav dra slutsatsen att de miljrelaterade skadorna frsvunnit vore att hoppas fr mycket.
Dr finns fortfarande han som reagerar med nrmast obegripliga vredesutbrott nr ngon rkar upprepa en vnlig tillrttavisning.
Dr finns hon vars sjlvdestruktivitet grundlades p en torftig barnavdelning p 60-talet.
Dr finns hon som fortfarande sker sin trygghet i vxande tidningshgar, som hon frenetiskt blddrar i utan att egentligen titta.
Dr finns mnga som beter sig obegripligt nr det r matdags. Fr att inte tala om alla dem som bara inte kan hantera den nya friheten med egen mat i kylskpet.
Dr finns oron infr varje relation som gr utanfr personalkontakterna.
Dr finns rdslan fr samhllet, rdslan fr personalens makt, rdslan fr att bryta rutiner och hitta p ngot annorlunda, rdslan fr de andra, rdslan fr att bli sviken. Rdslan.
Allt eftersom tiden gr, allteftersom man hittar sin nya trygghet och allteftersom man knner att man blir bemtt med respekt och omtanke s minskar den rdslan. Men fr den som vuxit upp p det stora vrdhemmet kommer nog rester av den rdslan nd alltid att finnas med.
Fr dem som i det dagliga livet mter dessa personer gller det att knna till bakgrunden. D kar mjligheterna att ge ett bra och insiktsfullt std.
Tiden lker inte alla sr, men ganska mnga.