Artikel ur Intra 4/1997
EN RERDDNING
Mnga ldre vrdare mr dligt idag. Nu, nr anstalterna och
vrdhemmen i det nrmaste frsvunnit s brjar historieskrivningen. Och det r
inga vackra saker som framtrder. Vrd p lpande band, vergrepp och
avhumanisering. De f personer med utvecklingsstrning som har frmgan att
uttrycka sig och som nu sitter i sina egna lgenheter och blickar bakt vittnar
enstmmigt om hur nedbrytande och omnsklig anstaltstillvaron varit fr dem.
Det r bra att s sker. Det kollektiva omhndertagandet av mnniskor, deporteringen
av funktionshindrade individer till stora frvaringsplatser vl avskilda frn
samhllsgemenskapen r och frblir ett lika mrkt kapitel i vr historia som
tvngssteriliseringarna. Domen r hrd. Men den drabbar fel personer.
De som en gng
beslutade om denna verksamhet har fr lnge sedan lmnat sina bastioner
och drabbas inte av kritiken. De har sllan ngra egna erfarenheter av de
mnniskor det gller och behver inte bry sig s mycket.
Annat r det med vrdarna. Mnga upplever nu hur hela deras
livsinsats kritiseras och hnas. "Hur kunde ni?", frgar de unga
vrdarna idag nr de fr en inblick i hur grdagens omsorger sg ut. Och man
tiger och muttrar att "s illa var det vl nd inte", trots att man
vet att det var just det det var. Erfarenheterna frn gruppbostder och andra
boendeformer talar sitt entydiga sprk som man inte kan blunda fr. De som
flyttat ut frn vrdhemmen, som nu bor i egna lgenheter och som behandlas med
respekt frvandlas frn vrdobjekt till sjlvstndiga individer. Det r nr man
ser det som man s ltt knner den dr blandningen av sjlvanklagelser och
resignation. Och ibland ilska ver att f se sin arbetsinsats s grymt
frvandlad till ngonting negativt.
Vi p INTRA ser ingen som helst anledning att delta i denna
svartmlning av vrdarnas arbetsinsats. Vi har med all vr kraft och frmga
slagits fr anstalternas och vrdhemmens avveckling, men att drfr dma dem
som under ytterligt svra omstndigheter slet med trning, bljbyten, tvtt och
std p vrdavdelningarna vore huvudlst. Tvrtom vill vi resa ett reminne
ver alla dessa tusentals mnniskor som gjorde sitt bsta under omstndigheter
som dagens vrdare knappast kan frestlla sig. Allt var inte skit p
vrdhemmen. Merparten av personalen bevarade sin mnsklighet ocks i denna
omnskliga milj. De frskte s gott det gick att ge trygghet och omtanke. Och
de andra, som helt eller delvis blev en del av miljns rigida omnsklighet, var
sjlva offer. Institutionernas nedbrytande milj drabbade inte bara dem som
vrdades dr.
Vi konstaterar att vrdhemsavvecklingen i det nrmaste
fungerat bra. Frmst p grund av att ansvarsfull personal stttat och hjlpt
till. Tvrtemot vad som ibland sgs s kan vi ocks se hur merparten av
vrdhemspersonalen haft frmga att tnka om och med all sin kraft och frmga
hjlpt till att utveckla det integrerade boendet. De flesta som bott p vrdhem
br sina revor och sr i sinnet. Men de flesta har ocks klarat av det svra
steget ut i samhllet. Det hade de inte gjort om de inte ftt ett bra std av
vrdhemspersonalen. Och deras frmga att ta fr sig av den nya vrld som
ppnat sig hade varit nnu mycket smre, om de inte ocks under
vrdhemstillvaron mtt godhet och omtanke.
ke Johansson har i sin redan klassiska bok "kes
bok" formulerat den kanske kraftfullaste frdmelsen gentemot anstalterna.
Men trots allt r inte ke Johanssons uppgrelse med frtrycket helt nattsvart.
Det fanns nglar ven p detta krlekslsa stlle. Vaktmstare
Tage var en sdan. Ingen frestndare i vrlden kunde skrmma honom till att
brja hata barn. Vi visste snart var vi hade vr beskyddare. Han var den
skraste, den vi kunde lita p ven nr vi hade pallat pplen och gmt dem p
hskullen fr att ha och knapra p nr vintern kom. Vi upptcktes - och
skyddades av vr verngel! Han visste vad det var att vara barn. Att vara
inlsta barn.
Under hela anstaltsepoken fanns dom ju dr. Dessa vardagens
hjltar som envisades med att frska skapa mnsklighet i en omnsklig milj.
Istllet fr att knna sig nedvrderade och anklagade idag, borde de knna sig
stolta. Heder t dem.
Hans Hallerfors